Det finns en saknad, en ständig saknad. En bit saknas, en stor bit av min uppväxt.
Jag saknar dig Rune!
Rune, självkänsla personifierad.
Tack för att du lärde mig cykla utan stödhjul,
tack för att du alltid tog dig tid,
tack för alla lässtunder och utflykter med min klass
tack för att du lärt mig att man ska vara den man är,
tack för alla gånger du testat mitt humör och låtit kritiken rinna av dig,
tack för de töntiga orden "täckjacksbyxa", "toppluva" och "livrem" som jag just nu ler åt,
tack för det retsamma flinet och ditt otroliga tålamod (trots timmar av fotbollsspelande kan jag fortfarande inte trixa till mer än 2),
tack för din lekfullhet och tack för att du alltid älskat mig villkorslöst!
När du kom hit och träffade Alfons första gången var du stolt. Stolt över mig, stolt över Alfons. Du klappade mig på kinden och med stolt blick berättade du att du för första gången blivit kallad morfar! Det var sista gången vi träffades.
Det är ledsamt, det är sorligt men det är vackert!
Jag älskar dig Rune - vi ses i Nangijala!
