Kaos & Oljelampa

Jag ser ut som kaos, min tvättkorg är kaos, mitt övriga hem är kaos, min omgivning är kaos. Jag är just nu kaos personifierad. Vissa stunder trivs jag mitt i detta kaos, jag stannar upp, ler lite och inser att detta kaos faktiskt är mitt liv.
De ytterst små sakerna gör att jag bryter ihop, jag ser allt i svart. Detta vad var som hände i söndagskväll. Söndagen präglades utav stress och flängande, precis som vanligt i mitt kaosliv. Sara och jag var ändock relativt glada i hågen då vi begav oss till Grythyttan för att smälla i oss en redig måltid med tacos. Då händer det: PIIIIP. Oljelampan i bilen lyser! Jag svär lite och börjar fundera på vems fel det kan vara att oljelampan börjar lysa. Jag behöver inte fundera länge innan jag vet svaret, felet är givetvis PAPPAS! Jag ringer upp honom fortfare än kvickt och förklarar att jag tamejtusan inte ska fylla på någon olja för då säljer jag hellre bilen. Tårarna var nära. Pappa försöker lugnt förklara att min bil kan ta endel olja men jag köper det inte. Jag tror fortfarande i detta skede att felet är pappas. Efter en stund börjar jag smått inse vad jag pysslar med. Jag försöker beskylla pappa för att MIN olja har tagit slut i MIN bil. En uns utav skam drar genom kroppen men nu när jag har börjat beskyllt honom så kan jag inte helt plötsligt dra tillbaka det. Lite sur och lite skämd lägger jag på luren. Min pappa har det inte lätt alla gånger, men det erkänner jag aldrig!

Livet kan te sig otroligt märkligt ibland. Jag trodde för en stund att jag lämnat allt bakom mig men den senaste tiden blir jag påmind varje natt. Jag vet, du har ditt. Å vad har jag? Just ja, KAOS!

Livet är bra jäkla charmigt?!

Tre ord & Bekräftelse

Jag älskar sig.

Tre ord som är så fantastiskt betydelsefulla, vad som kan te sig ännu mer betydelsefullt är svaret. Orden slängs ut i luften och väntas på att besvaras. Inget svar. Besvikelse. Ilska. Frustration. Otillräcklighet, slutligen hopplöshet. Inget svar och ingen reaktion. Likgiltighet. Mitt i denna hopplöshet dimper ett svar ner. Det efterlängtade men fruktade svaret.

Jag älskar sig också.

Livet blir i detta ögonblick fulländat. Alla tårar som runnit ned för kinden, alla sömnlösa nätter och alla dagar utav fullkomlig ilska känna helt plötsligt betydelselösa. Dessa fyra ord, så efterlängtade. Övertygelsen om att denna kärlek var värd att vänta på, värd att kämpa för, fick äntligen bekräftelse.



Någon mer än jag som tittade på Grey´s Anatomy idag?

Mormor & SäfflePetter

Min mormor har bestämt sig. Hennes 24-åriga barnbarn är kär i grisbonden Karl-Petter. Denna kärlek uppstod första gången bondens ansikte infann sig i tv. I min mormors värld är detta sanningen. Häromdagen försökte jag förklara för henne att han är upptagen (Och det är sant eftersom det stod i Aftonbladet). Jag såg besvikelsen i mormors ögon och efter några sekunder utav eftertanke så drog hon igång med ett långt utlägg om vad Karl-Petter känner och tycker. Jag undrar när mormor har lärt känna honom så väl? I slutet av detta utlägg hade mormor vänt hela grejen från att han är upptagen till att jag nu har min chans att lägga in dödsstöten: Grisbonden finns på FACEBOOK. Mormor vet inte hur en dator fungerar men att hennes barnbarn kan lägga in dödsstöten på en grisbonde från Säffle just där var hon mer än medveten om. Ytterligare förslag var att söka på eniro för att sen ringa till stackars Petter och förklara min hjärtinnerliga kärlek.
Jag har funderat över detta. Varför vill mormor att jag ska bli tillsammans med en grisbonde från Säffle? Efter att mormor har återkommit till detta ämne konstant sedan i somras så har jag sett ett tydligt tecken, en liten glimt i mormors ögon. Ett halvår senare slog det mig; Det är mormor som vill ha honom! Hon har till och med sagt att jag ska satsa på honom eftersom han vore rolig att ha i släkten. Mormor slutar aldrig att förvåna, världens bästa är hon men någon grisbonde från Säffle tror jag inte att det blir för min del.

Godnatt mormor, godnatt älskade Karl-Petter och slutligen, godnatt Johanna.