Söndag.
På söndagar infinner sig en känsla utav tomhet. Förra söndagen var denna tomhetskänsla total och då infann sig även en hopplöshetskänsla. Idag, som alla andra söndagar, så har tomhetskänslan infunnit sig och idag har den med sig sin vän, längtan. Jag tycker inte om den känslan, den gör att jag känner mig totalt maktlös. Snälla tomheten, ta med ilskan nästa vecka istället..
Livet slutar aldrig att förvåna. Att jag sitter här och tänker på dig känns ofattbart. Ilskan, vart är du? Behöver dig..
söndag 20 januari 2008
fredag 18 januari 2008
Storsuparn & Grisbonden
Fredag.
Det stinker rök och gammal fylla i min trappuppgång, lukten kryper sig in genom ytterdörren och in i hallen. Ibland har jag överseende men inte idag och inte igår. En utav fylletrattarna är mitt hatobjekt och jag kan inte, hur mycket jag än anstränger mig, hälsa på honom när jag möter honom i trappan. Som vanligt har jag bildat mig en egen liten verkligenhet och däremed utsett denna vidriga man till storsuparn, han som drar ner de andra offren i träsket. Egentligen har jag ingen aning om detta ens är i närheten utav sannigen men det skiter jag i. Jag hatar honom och tycker synd om de andra. Den utav dom som just nu stinker värst skulle jag inte kunna tycka illa om hur mycket jag än ansträngde mig. Denna gulliga man har perioder då han duschar och kör bil, försökte uppmuntra honom till att upprätthålla den perioden genom att ge honom mina vinterdäck men det funkade inte riktigt. Det krävs alltså mer än fyra blankslitna vinterdäck för att få upp en alkoholist ur träsket? Märkligt!
Ikväll plingade det till i min telefon. Det var vid en sån tidpunkt så det tändes ett litet hopp. Ivrig blev jag men det dämpades snabbt när jag insåg att det var från pappa. Han undrade om jag röstade på grisbonden i Let´s dance?! Karl-Petter kan ta med sig besiktningskillen och DRA han också. Pappa försökte uppmuntra mig och tyckte att jag istället skulle tänka att jag är snygg, singel och ett drömkap. Så gott som i hela mitt liv har jag levt med uppfattningen att min far är ett levande uppslagsverk även om jag har börjat tveka de senaste åren. Efter detta sms fick jag det bekräftat: Även solen har sina fläckar och min far har missuppfattat en hel del. Singel hade han iofs äckligt rätt i, snygg tycker han eftersom vi kan vara ganska lika men drömkap?! My God! Hade hans dotter varit ofrivillig singel om hon var ett drömkap? No way!
Jag är vidrigt förbannad, smått ledsen och äckligt besviken. I denna stund känner jag att du kan ta besiktningsmannen och storsuparn i händerna och D R A. Om inte det så skulle jag åtminstone vilja ha en ytterst liten förklaring. Finns två alternativ, du är elak eller jag otroligt korkad. Jag börjar tro på det sista alternativet faktiskt. Jag inser att jag låter bitter och då är det dags att sluta.
Det som är skrivet är skrivet och livet är livet.
Det stinker rök och gammal fylla i min trappuppgång, lukten kryper sig in genom ytterdörren och in i hallen. Ibland har jag överseende men inte idag och inte igår. En utav fylletrattarna är mitt hatobjekt och jag kan inte, hur mycket jag än anstränger mig, hälsa på honom när jag möter honom i trappan. Som vanligt har jag bildat mig en egen liten verkligenhet och däremed utsett denna vidriga man till storsuparn, han som drar ner de andra offren i träsket. Egentligen har jag ingen aning om detta ens är i närheten utav sannigen men det skiter jag i. Jag hatar honom och tycker synd om de andra. Den utav dom som just nu stinker värst skulle jag inte kunna tycka illa om hur mycket jag än ansträngde mig. Denna gulliga man har perioder då han duschar och kör bil, försökte uppmuntra honom till att upprätthålla den perioden genom att ge honom mina vinterdäck men det funkade inte riktigt. Det krävs alltså mer än fyra blankslitna vinterdäck för att få upp en alkoholist ur träsket? Märkligt!
Ikväll plingade det till i min telefon. Det var vid en sån tidpunkt så det tändes ett litet hopp. Ivrig blev jag men det dämpades snabbt när jag insåg att det var från pappa. Han undrade om jag röstade på grisbonden i Let´s dance?! Karl-Petter kan ta med sig besiktningskillen och DRA han också. Pappa försökte uppmuntra mig och tyckte att jag istället skulle tänka att jag är snygg, singel och ett drömkap. Så gott som i hela mitt liv har jag levt med uppfattningen att min far är ett levande uppslagsverk även om jag har börjat tveka de senaste åren. Efter detta sms fick jag det bekräftat: Även solen har sina fläckar och min far har missuppfattat en hel del. Singel hade han iofs äckligt rätt i, snygg tycker han eftersom vi kan vara ganska lika men drömkap?! My God! Hade hans dotter varit ofrivillig singel om hon var ett drömkap? No way!
Jag är vidrigt förbannad, smått ledsen och äckligt besviken. I denna stund känner jag att du kan ta besiktningsmannen och storsuparn i händerna och D R A. Om inte det så skulle jag åtminstone vilja ha en ytterst liten förklaring. Finns två alternativ, du är elak eller jag otroligt korkad. Jag börjar tro på det sista alternativet faktiskt. Jag inser att jag låter bitter och då är det dags att sluta.
Det som är skrivet är skrivet och livet är livet.
torsdag 17 januari 2008
Student och Biljävel, del 2
Torsdag.
Jag är numera student. Oh yes, trodde jag hade passerat den eran men icke, på´t igen bara. På måndag börjar terminen, heltidsstudier och heltidsjobb. Det rimmar illa redan där. Om jag sedan lägger till en omotiverad student, en oengagerad telefonist, en tom plånbok, otaliga mil och en tom tank då hamnar vi i det som vi kan kalla mitt liv.
I vissa stunder är livet oerhört härligt. Idag har jag haft två sådana stunder. Nr 1: Frulle på fiket med Malan och Lia. Redan där är det bra och det slutar med att jag får en härligt slemmig puss av Lia å i det ögonblicket var livet fruktansvärt härligt. Goa unge! Nr 2: Träffade Marie idag, finns det någon person som kan förvandla de mest bittra stunderna till ren glädje? Knappast! En latte, två praliner, Sara och Marie och jag mådde toppen.
För att följa upp den tragiska bilhistorien så har min kära far fixat läckan. Han var mäkta stolt. Tre problem återstår; blinkersen blinkar gult och inte oranget (Jag tycker fortfarande att besiktningskillen kan DRA), positionsljuset är trasigt och bromsljuset tänds för sent. De två första problemet ska pappabimekaniker fixa men vid det tredje problemet går min händiga far bet. Det sitter långt inne för honom att erkänna men det är ett faktum. Till detta hör att min far absolut inte är händig men han vill jättegärna tro det. Självinsikt? Never! Last å person, here I come!
Den personen som påtalar ärlighet är tydligen den som ljuger mest. Pinsamt!
Jag är numera student. Oh yes, trodde jag hade passerat den eran men icke, på´t igen bara. På måndag börjar terminen, heltidsstudier och heltidsjobb. Det rimmar illa redan där. Om jag sedan lägger till en omotiverad student, en oengagerad telefonist, en tom plånbok, otaliga mil och en tom tank då hamnar vi i det som vi kan kalla mitt liv.
I vissa stunder är livet oerhört härligt. Idag har jag haft två sådana stunder. Nr 1: Frulle på fiket med Malan och Lia. Redan där är det bra och det slutar med att jag får en härligt slemmig puss av Lia å i det ögonblicket var livet fruktansvärt härligt. Goa unge! Nr 2: Träffade Marie idag, finns det någon person som kan förvandla de mest bittra stunderna till ren glädje? Knappast! En latte, två praliner, Sara och Marie och jag mådde toppen.
För att följa upp den tragiska bilhistorien så har min kära far fixat läckan. Han var mäkta stolt. Tre problem återstår; blinkersen blinkar gult och inte oranget (Jag tycker fortfarande att besiktningskillen kan DRA), positionsljuset är trasigt och bromsljuset tänds för sent. De två första problemet ska pappabimekaniker fixa men vid det tredje problemet går min händiga far bet. Det sitter långt inne för honom att erkänna men det är ett faktum. Till detta hör att min far absolut inte är händig men han vill jättegärna tro det. Självinsikt? Never! Last å person, here I come!
Den personen som påtalar ärlighet är tydligen den som ljuger mest. Pinsamt!
tisdag 15 januari 2008
Bilbesiktning & Storhetsvansinne
Tisdag.
Dagen började typ dåligt. Åkte till Filipstad för att besikta bilen och vad tusan händer, jo biljäveln går inte igenom besiktningen. Man kan bli tokig för mindre men jag orkar inte ens bli tokig. Det är som det är och jag är inte ens förvånad. Meddelade pappa detta och han tyckte att besiktningskillen kunde dra åt helvete, jag höll med. Pappa är bra! När jag meddelade mamma det tragiska beskedet så trodde hon att det hade gått bättre om hon hade varit med. Min mamma tror att hon kan prata sig ur vad som helst, visst hon har talang men inte riktigt så bra kanske. Jag höll med henne också, ville inte att hennes storhetsvansinne skulle gå i stöpet på grund av en sån petitess.
Inatt sov jag dessutom apdåligt, drömde massa konstiga saker och vaknade typ 100 gånger. Tanken på att jobba idag kväljer mig. Jobba är egentligen det jag behöver nu, jag slipper irritera mig på det privata och istället irritera mig på jobbet. Det finns något positivt med allt?
Mitt nya liv börjar dessutom idag, det nya livet innebär att jag ska ska börja röra på mig och försöka att inte äta allt som kommer i min väg. Detta kan verka enkelt men icke. Jag ska i alla fall ge det en ärlig chans och det börjar med en morgonpromenix tillsammans med Fialotta å sen blir det sallad till lunch, snacka om en hård start!
Ensamheten har blivit oerhört påtaglig.
Dagen började typ dåligt. Åkte till Filipstad för att besikta bilen och vad tusan händer, jo biljäveln går inte igenom besiktningen. Man kan bli tokig för mindre men jag orkar inte ens bli tokig. Det är som det är och jag är inte ens förvånad. Meddelade pappa detta och han tyckte att besiktningskillen kunde dra åt helvete, jag höll med. Pappa är bra! När jag meddelade mamma det tragiska beskedet så trodde hon att det hade gått bättre om hon hade varit med. Min mamma tror att hon kan prata sig ur vad som helst, visst hon har talang men inte riktigt så bra kanske. Jag höll med henne också, ville inte att hennes storhetsvansinne skulle gå i stöpet på grund av en sån petitess.
Inatt sov jag dessutom apdåligt, drömde massa konstiga saker och vaknade typ 100 gånger. Tanken på att jobba idag kväljer mig. Jobba är egentligen det jag behöver nu, jag slipper irritera mig på det privata och istället irritera mig på jobbet. Det finns något positivt med allt?
Mitt nya liv börjar dessutom idag, det nya livet innebär att jag ska ska börja röra på mig och försöka att inte äta allt som kommer i min väg. Detta kan verka enkelt men icke. Jag ska i alla fall ge det en ärlig chans och det börjar med en morgonpromenix tillsammans med Fialotta å sen blir det sallad till lunch, snacka om en hård start!
Ensamheten har blivit oerhört påtaglig.
måndag 14 januari 2008
Hopplöst? Never!
En helg kan förändra en hel del har jag precis förstått. Från att vara hoppfull och ja, nästan känna en strimma av lycka till att idag vakna men inte ens se en strimma av ljus. Nattsvart. Åja det har låter överdrivet och det är väl vad jag själv kommer att tycka när jag läser detta om några veckor men just i denna stund är det PRECIS så jag känner. Så ä det!
2008 började bra, lite för bra kanske. Antagningsbeskedet visade vad jag hade hoppats, hoppfull gällande kärlek och en lycka nästintill total av vetskapen att jag inom en snar framtid ska sluta på jobbet. Helt plötsligt känns det annorlunda, hoppfullheten förvandlades till hopplöshet (Nu VET jag att jag överdriver för hopplöst är det aldrig, å tur är väl det) och vetskapen att jag ska sluta på jobbet känns som ensamhet.
Problemet är att jag inte vet vad som har hänt? Nåt hände den här helgen men vad tusan var det? Jag tror att jag vill veta.
Som grädde på moset så läcker min kära bil in vilket höll på att skapa ett vansinnesutbrott i lördags. Pappa skulle leka bilmekaniker samtidigt som jag målade upp självaste fan på väggen, det kan inte sluta bra. Idag känns det som ett mindre problem som är äckligt lätt fixat. Imorrn ska den lilla jäveln besiktas också, fan ta den om den inte går igenom.
Igår låg jag i sängen typ hela dagen, låg där och tyckte fruktansvärt synd om mig själv. Det har jag bestämt mig för att INTE göra idag. Idag ska jag ta mig i kragen och få saker och ting uträttade.
Slutligen, Hannisen har gått å blivit kär och hopplöst är det tamejtusan ALDRIG!
2008 började bra, lite för bra kanske. Antagningsbeskedet visade vad jag hade hoppats, hoppfull gällande kärlek och en lycka nästintill total av vetskapen att jag inom en snar framtid ska sluta på jobbet. Helt plötsligt känns det annorlunda, hoppfullheten förvandlades till hopplöshet (Nu VET jag att jag överdriver för hopplöst är det aldrig, å tur är väl det) och vetskapen att jag ska sluta på jobbet känns som ensamhet.
Problemet är att jag inte vet vad som har hänt? Nåt hände den här helgen men vad tusan var det? Jag tror att jag vill veta.
Som grädde på moset så läcker min kära bil in vilket höll på att skapa ett vansinnesutbrott i lördags. Pappa skulle leka bilmekaniker samtidigt som jag målade upp självaste fan på väggen, det kan inte sluta bra. Idag känns det som ett mindre problem som är äckligt lätt fixat. Imorrn ska den lilla jäveln besiktas också, fan ta den om den inte går igenom.
Igår låg jag i sängen typ hela dagen, låg där och tyckte fruktansvärt synd om mig själv. Det har jag bestämt mig för att INTE göra idag. Idag ska jag ta mig i kragen och få saker och ting uträttade.
Slutligen, Hannisen har gått å blivit kär och hopplöst är det tamejtusan ALDRIG!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)