Lennart & Tre lätta sinnen

Kära Lennart Lundquist,

Jag vill börja med att berömma dig för ditt mod och framförallt för ditt engagemang. Det finns få människor som brinner så starkt för det de sysslar med. Lennart, jag vill berätta för dig att min dag inte har börjat så bra. Jag vaknade för tidigt men ja, solen sken och det sågs trots allt ut som att det skulle bli en bra vårdag. Det blev det inte. Dagen började ganska bra när jag lätt i sinnet begav mig mot Ica för att inhandla hårvax till min nya frisyr. Jag spenderade också en tid hos mina farföräldrar där det bjöds på frukost, hembakat bröd och en kopp te. Jag tror du skulle gilla den frukosten Lennart. Väl hemma igen väntade jag på att solen skulle nå balkongen vilket den nu har gjort. Jag tar med mig en stol, mitt lätta sinne och din tunga bok med mig ut på balkongen och slår mig ner. Jag tittar på boken. Medborgardemokratin och eliterna. En fin titel med och snitsig bild på framsidan. Jag öppnar boken, mitt lätta sinne som i ärlighetens namn snarare varit ett förvirrat och tankespritt sinne förvandlades tvärt till ett oerhört tungt sinne. Text, text och åter text. 263 sidor tungrodd test. Lennart, jag ska dock berömma dig för att du ansträngt dig att göra vissa illustrationer. Jag förusätter din tanke: En tung text behöver några illustrationer för att bli begripbar. Det var en fin tanke men jag vill påstå att dessa illustrationer varken hjälpte eller stjälpte. Jag är redan stjälpt.


Jag förstår att du har slitit för den här boken i ditt anletes svett. Jag förstår också att du är oerhört stolt över vad du har åstadkommit. Jag förstår dock inte ett smack av boken.



Trevlig sommar Lennart!



Ps. Jag skickar med en bild på tre lätta sinnen Ds.

Vår & Shortsmänniskor

Vår!

Det pirrar till i magen, solen värmer och fåglarna kvittrar. Det är vid denna uns utav lycka jag frågar mig: Finns det något negativt med våren? Jag behöver inte fundera länge innan jag inser vad som är så otroligt negativt med våren. Detta är något som jag har irriterat mig på hela den här veckan. Ja, nu ska jag komma till saken. Det som irriterar mig fruktansvärt är shorts! Inte shorts som plagg, däremot människor som tror att shorts är ett bra klädval när det är kallt ute. Vissa människor verkar ha två kriterier när det gäller valet av shorts: Är det snö på marken? NEJ Skiner solen? JA. I och med dessa simpla frågor är det avgjort, shortsen ska på. Vad de inte har beaktat är att termometern visar noll grader. Detta är inte ens det värsta. Shortsmänniskorna går ut, inser att det är noll grader och fryser som tusan om benen. Går de in och byter om till långbyxor? NEJ. Kriterierna är uppfyllda, det finns ingen snö men solen skiner, ALLTSÅ ska jag ha shorts. OFATTBART! Dessa människor utmärker sig varje vår och jag blir lika förundrad och uppretad varje gång.

För övrigt är det lördagkväll. Jag är nykter och städad. Dessutom nyduschad. Dessutom börjar jag bli gammal men det är en annan historia.

Rätt läge för shorts!

Söndag & One Tree Hill

Söndag.
Jag vet att det är söndag eftersom jag imorse vaknade med lätt illamående. Det finns fler faktorer som bevisar att det är söndag. Mitt-emellan-känslan når sin topp, väskorna står packade i hallen, soffan är otroligt lockande men det största beviset utav alla: 18:05 till 19:05 satt jag i soffan och tjöt till One Tree Hill. De tårarna är det allra starkaste beviset på att det verkligen är söndag idag, One Tree Hill-tårarna infinner sig alltid på söndagar. Vad det är som frambringar dessa tårar är för mig fortfarande ofattbart. Det kan bero på att jag verkligen vill att Lucas och Peyton ska inse att de är menade för varandra? Det kan även bero på att Lucas är så in i helvete snygg. Jag spekulerar inte vidare i detta, tjuter det gör jag i alla fall.

Håkan Hellström har gjort det igen, en kanonskiva.

Vad jag bryr mig om nu är att se din blick så sårad / När alla löften klingar falskt / Nästa gång du lovar någon allt/ Vad jag bryr mig om nu / Är dina armar om mig / Även om jag vet att jag måste glömma dig

Söndagskänsla!

Mitt emellan & 80-talsgalej

Idag har det verkligen varit måndag på alla sätt och vis. När alarmet spelade en ljuvlig melodi imorse hoppades jag på att jag var sjuk så att jag kunde få sova lite till men icke. Med en hög grad av omotivation styrde jag min kos mot Örebro. Med mig hade jag lillebror vilket var riktigt bra för han höll mig vaken. Väl i skolan så kände jag mig helt plötsligt sjuk och dessutom oerhört täpt i näsan. Hade jag någon nässpray? NEJ! Jag kan verkligen inte koncentera mig när jag är täpt i näsan så dagen kändes ohyggligt lång. På vägen hem åkte deppskivan fram och förde med sig den där obehagliga känslan, den känslan som oftast infinner sig på söndagar men som nu också har blivit en ganska vanlig måndagskänsla. Jag försökte hitta en namn på denna känsla, ensamhet kanske eller tomhet? Efter vidare spekulationer kom jag på det: Mitt-emellan-känslan. Jag ÄR mitt-i-mellan och det är sådär. Funderade vidare på belägg för detta namn och jag fann massor av belägg ganska snart.

Inte pigg men jag sover inte
Inte olycklig men heller inte riktigt lycklig
Inte ensam men något förhållande har jag verkligen inte heller
Inte gammal men heller inte ung
Inte kär men inte känslolös
Inte rik men kan heller inte påstå att jag är fattig
Listan kan göras lång och här befinner jag mig, mitt emellan. Det känns tråkigt men samtidigt något jag kan leva med. Typ mitt emellan alltså.
Nog om detta.
Nässprayen har gått åt helvete. Mitt missbruk har återvänt men nu i en mildare grad. Kalorierna flödar. Ja vad ska jag säga, ytterligare två misslyckanden.


Helgen tillbringades i det ljuva 80-talets lyx och flärd, jag tackar och bugar!