Gustav & Ica Maxi

Denna blogg har alltid varit av en bitterfittig (vet å tusan om "bitterfittig" är ett ord men det passar ohyggligt bra i detta sammanhang) karaktär. Antagligen kommer den fortsätta i den andan men inte idag. Idag, hör och häpna, har jag en hel del gottiga saker att glädjas över. Livet som 25-åring var nog inte så dumt som jag trott. Ett nytt jobb har jag fått och framförallt, Gustav är född! Det är större än störst och jag kan inte riktigt ta in det. Katta och Ducken, mamma och pappa. Jag bara ÄLSKAR att höra det och jag bara LÄNGTAR att få träffa denna underbara företeelse. Som sagt, detta är större än störst och jag finner inte ett enda ord som just nu kan förklara denna mäktiga känsla! Hösten är UNDERBAR!

I helgen var det full fart. En snabb tur och returresa till Karlstad i fredags förmiddag fövandlade mig till en glasögonorm. Sedan kom lördagen, veckans mest älskvärda dag. MurTuta var dessutom ohyggligt glad när hon fick besöka sin favvoaffär. Affären som har ALLT. Ica Maxi - såklart. Det glittrade i hennes ögon när hon swichade runt bland skor, gläder och picnic-set och hyllade denna fantastiska affär. Trots att jag just denna dag hade grönt hår så var jag också nöjd och imponerad av Ica Maxi. På kvällen förvandlades jag tydligen till Hulken och begav mig till Karlskoga å partajade. Söndagen var av det lugnare slaget. Jag sov mest i soffan och grinade en timme till One Tree Hill. Jag gillar´t!



Å ja, bli inte oroliga nu. Min bitterfittiga sida har säkert återvänt till nästa inlägg.

25 år & Höstluft

Min första vardag som 25åring har passerat.

Jag vaknade ofrivilligt och insåg att den stora tröttheten hade kommit på besök. För att trotsa detta begav jag mig ut på en promenad, en skapligt lång sådan och i ett skapligt tempo också för den delen. Andades höstluft och insåg hur mycket jag älskar hösten och hur mycket jag saknar en hand att hålla i när höstkylan faller på. Väl hemma möttes jag av ett diskberg som tittade lite frågande på mig. Jag insåg att jag var tvungen att ta tag i detta diskberg för att kunna laga mat. Då kom räddningen, ett plingande ljud i min telefon. Farmor, underbara farmor, som bjuder på mat. Glad i hågen hånler jag åt disken och åker till ett dukat bord. Vidare till mitt fantastiska (?!) jobb. Stänger av allt vad som har med känslor att göra och beger mig in i min fruktansvärda arbetsroll. Service, denna fruktansvärda service. Jag ger sken av att vara glad och förstående samtidigt som dessa människor öser skit över mig. Jag lyckas dock ganska bra idag och känner mig därmed nöjd med min arbetsinsats. Beger mig så småningom hemmåt. Möts av en telefonräkning, 1016 sms förra månaden, inte illa pinkat. Går vidare in i lägenheten och upptäcker att diskberget inte längre glyser på mig för diskberget är borta, puts-väck. Jag ler och inser att min mamma är världens bästa.


För att sätta extra guldkant på denna dag ska jag lyxa till det med att bädda ner mig under mina TVÅ gottiga täcken och drömma mig bort men vad jag vill drömma om har jag ingen aning om. Jag har inte en aning om nåt. Eller jo, vad jag vet är att jag just ikväll ska öppna min alldeles nya dagbok för att skriva några spännande rader om livet. Det där livet som jag inte vet vad jag vill med.

Första vardagen som 25-åring alltså. Den här dagen var inte alls lik dagarna som 24-åring. Tok heller, jag blir alldeles svettig av alla drastiska förändringar som livet som 25-åring innebär. Eller hur!

Födelsedag & lasange

Den är över, min födelsedag. En ny era har börjat i mitt liv. Livet som 25-åring. Min födelsedag va tokbra. Den skålades in i en badtunna och avslutades med kräftkalas och öltält. En fantastisk dag helt enkelt. Idag är det söndag, mindre fantastiskt. Det känns hopplöst. Jag saknar något som jag aldrig har haft. Korkat.


Livet som 25-åring innebär en hel del åtaganden. Just nu finns en lasange i ugnen som skriker efter att få komma ut. Bäst att jag slår slag i saken.

Tack å hej

Pengar & Bitterfitta

Pengar.

Stressen är total och jag är beredd att ge upp. Jag har hankat mig fram hela våren och nu dessutom hela sommaren. Det känns som om det är nog. Jag fullkomligt HATAR känslan av att veta att pengarna inte räcker till och jag i och med detta ska behöva tigga för att överhuvudtaget ta mig till jobbet. Jag har inte köpt ett endaste dugg till mig själv den här månaden, bortsett från mat och en bastkjol. Dagens datum är den 9e och jag har en 100-lapp kvar på mitt konto. Det enda jag har är skulder. Jag skulle vilja bädda ner mig och vänta på den 25e. Bortsett från bensin skulle jag nog kunna klara mig på en hundring men bensin är dessvärre ett måste. Just nu kan jag bara le när jag hör mamma och pappa tjata om att jag ska plugga i höst. Jag kan fortfarande le åt dom, hånfullt. Ett ärligt leende finns inte. Det borde dom förstå.

Ja, jag är en bitterfitta. Snart en 25-årig sådan. Ger jag upp? Never!

Saknad & Trygghet

Ibland saknar jag den fantastiskt underbara känslan av trygghet som fanns när jag tittade på dig och jag visste att du verkligen älskade mig. Oslagbart!

Idag saknar jag det, antagligen imorgon också.