Kanske, bara kanske...

Livet rusar på i 110 och ibland hinner jag inte riktigt med.
Idag har jag därför bestämt mig för att spendera kvällen med att göra... ingenting. Å detta "ingenting" ska göras utan dåligt samvete för alla "borde". Fuck "borde"...bara för ikväll. Istället ska jag ägna mig åt ingenting. Ingenting som egentligen är någonting.

Jag kanske, bara kanske, läser några sidor om Lisbeth Salander.
Jag kanske, bara kanske, kokar en kopp te och förbannar mig över att jag inte har någon mjölk.
Jag kanske, bara kanske, slår på tv:n och försvinner in i ett värdelöst program.
Jag kanske, bara kanske, lyssnar på musik och äter marsmallows som jag inte ens tycker om.
Jag kanske, bara kanske, inte gör någonting annat än att bara njuta av det faktum att jag inte gör någonting.

Jag kanske gör allt detta, eller inget, eller varför inte något helt annat?
Njuter, det gör jag.

Klassfest & golfrunda

Det är tisdag kväll och jag tänkte helt oplanerat slå till med en liten uppdatering.

Bara ordet uppdatering gjorde mig illa till mods. Uppdatering låter stort, som om ni nu skulle få reda på en hel del gottigt skvaller och andra smaskiga detaljer om mitt liv. Men icke. Kan bero på att det inte finns några smaskiga detaljer och det kan också bero på att jag hellre lämnar plats åt helt ointressanta och fullkomligt onödiga detaljer.

Jag har redan tappat blogginspiration och jag har inte ens kommit fram till avsnittet om de fullkomligt onödiga detaljerna.

Så kan det gå.

Bättre än så här blir det inte.

Eller jo, jag bjussar på en bild;

Axplock och mumma

Jag har laddat över mina mobilbilder till datorn.

Det bjuds givetvis på ett axplock;

Det är konstaterat att jag är en sjuk människa...

... som gillar mat.

Livet leker och jag gillart!

Förlamad

Någon sorts förlamning har drabbat mig - både kroppsligt och mentalt.
Jag sitter här i med fötterna på bordet, med ett ofungerande kylskåp bredvid mig och dessutom med vetskapen om att jag bör gå och duscha. Detta är dock inte anledningen till min förlamning även om det skulle kunna vara skäl nog. Anledningen är istället att jag har använt min lilla hjärna alldeles febrilt mycket idag, workshop med jobbet som tenderar att skapa både förvirring, motivation och otaligt många ideér -somliga vettiga men de flesta är av helt annan kaliber . Hemvägen blev en känsloresa där jag skrek ut min glädje för att i nästa stund förvandlas till egoist och då fälla ett gäng tårar - jag behöver henne där hon är nu - ingen annanstans.
Inte nog med att hjärnan och känslorna har gått på högvarv idag. Väl hemma drog Vickis med mig på spinning så nu är jag dessutom kroppsligt förlamad.

Det gottiga är att jag fullkomligt njuter av denna förlamning.

Valborg har passerat

Jag brände mig

Så går det - jag gick alldeles för nära elden... igen.