Nässpray & Husvagn

Johanna Andersson har varit utan nässpray sen i fredags. Detta innebär i runda slängar FEM DAGAR!!! Ja, ni läste rätt. I fredags var första natten på sex år som jag lyckades somna (sov iofs inte mycket alls) utan nässpray. Ingen, och jag menar INGEN är stoltare än mig just nu! Den här gången klarar jag det och jag ska aldrig i mitt liv frestas utav denna vidriga företeelse igen.

Sådär ja. Nog med skryt.

Det är onsdag och ja, snart helga igen. Denna vecka var trögstartad. Jag har allt för länge seglat på en våg utav toppenhumör och inte ens jag var så korkad att jag trodde att det skulle hålla i sig föralltid. I söndags försvann toppenhumöret och ersattes av något som kan kallas vemod. Jag kände en uns utav saknad. Jag vet att jag har sagt att jag trivs ensam vilket jag oftast gör men inte alltid. I söndags ville jag gärna känna, i alla fall, en fjäril i magen och hade heller inte mått speciellt dåligt utav att få hålla en hand. Vetskapen utav att en fjäril inte kan skådas på minst en mils radie från min mage gav mig vemod. Och en hand att hålla i? Ha! Det kan jag inte ens drömma om! Denna känsla har hängt med i början utav veckan och jag har dagdrömt om fjärilar i magen om en hand att hålla och en husvagn, ja det är sant, en husvagn vill jag ha!

Nu är det som sagt onsdag och denna vemodskänsla börjar sakta trappas utav. Jag har inget att klaga över, det finns nog en tid även för mig.

Sämre än såhär kan man definitivt må!

Sluta dröm om det ljuva livet, vi kommer aldrig vara med om det och be aldrig mer om ursäkt, för sakerna du aldrig gjorde men det äter upp dig när du ligger i din säng, åh, gud det gör så ont att något så nära kan vara så långt bort.