Berg- och dalbana

Idag har någon slags olustig känsla infunnit sig stundtals.
Givetvis var denna känsla som starkast när alarmet tjöt och jag var mitt uppe i en dröm som var ungefär tusen gånger bättre än verkligheten.
Känslan kvarstod en stund på jobbet där jag var tvungen att tjata mer än vanligt men avtog efter en stund när jag insåg att två av mina kära deltagare hade fått jobb. Jag blir mer än stolt och ler brett. Mådde gott på eftermiddagen också när jag än en gång fick tjata, denna gången på arbetsförmedlingen och deras stelbenta regelverk. Solen sken jag jag trallade till Håkan hela vägen hem, Ta mig till kärlek, ta mig till dans Ge mig nåt som tar mig någonstans för jag vill veta om kärlek fiiiiiiiinns. Trallade mig upp i den stinkande trappuppgången, öppnade dörren och möttes av solens strålar rakt in i mitt vardagsrum. Kan tyckas trevligt men icke, solens strålar innebär att gruset i hallen liknar ett sandtag och dammet i vardagsrummet som något slags snöfall. Snön föll och jag med den. Irriterade mig på allt som jag kan irritera mig på just nu;

En lägenhet som måste städas

Arbetsförmedlingens regelverk

Alkisarna i trappuppgången

Att pappa inte är hemma och kan tvätta min bil och byta till SOMMARdäck

Att min balkong inte är större

Att vissa personer lever för att sabotera och njuter av att göra andra ledsna

Å sist men inte minst- att jag valde att ha semester så in i helvete sent



Efter irritationsstunden tog jag en promenad, drack en kopp te, gjorde fiskpinnar med stuvad spenat och städade. Vips så var bitterfittan borta för denna gång.
Nu ska jag bädda ner mig i soffan och än en gång titta på sista avsnittet av Sex and the city och bara njuta. Kärlek finns - i alla fall på film.