Jag ser ut som kaos, min tvättkorg är kaos, mitt övriga hem är kaos, min omgivning är kaos. Jag är just nu kaos personifierad. Vissa stunder trivs jag mitt i detta kaos, jag stannar upp, ler lite och inser att detta kaos faktiskt är mitt liv.
De ytterst små sakerna gör att jag bryter ihop, jag ser allt i svart. Detta vad var som hände i söndagskväll. Söndagen präglades utav stress och flängande, precis som vanligt i mitt kaosliv. Sara och jag var ändock relativt glada i hågen då vi begav oss till Grythyttan för att smälla i oss en redig måltid med tacos. Då händer det: PIIIIP. Oljelampan i bilen lyser! Jag svär lite och börjar fundera på vems fel det kan vara att oljelampan börjar lysa. Jag behöver inte fundera länge innan jag vet svaret, felet är givetvis PAPPAS! Jag ringer upp honom fortfare än kvickt och förklarar att jag tamejtusan inte ska fylla på någon olja för då säljer jag hellre bilen. Tårarna var nära. Pappa försöker lugnt förklara att min bil kan ta endel olja men jag köper det inte. Jag tror fortfarande i detta skede att felet är pappas. Efter en stund börjar jag smått inse vad jag pysslar med. Jag försöker beskylla pappa för att MIN olja har tagit slut i MIN bil. En uns utav skam drar genom kroppen men nu när jag har börjat beskyllt honom så kan jag inte helt plötsligt dra tillbaka det. Lite sur och lite skämd lägger jag på luren. Min pappa har det inte lätt alla gånger, men det erkänner jag aldrig!
Livet kan te sig otroligt märkligt ibland. Jag trodde för en stund att jag lämnat allt bakom mig men den senaste tiden blir jag påmind varje natt. Jag vet, du har ditt. Å vad har jag? Just ja, KAOS!
Livet är bra jäkla charmigt?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar